ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-04-11: Hej igen!
Ja, det är jag, Bosse som skriver den här gången. Det går till så här: Bosse Bjällstrand skickar ett mejl till mig och säger ”Nu är det dags igen. Senast 3 april vill jag ha in din krönika.” Bra tänker jag och glömmer bort/förtränger det hela.
Två dagar innan deadline kommer ett sms om att jag inte har reagerat så då reagerar jag. Och nu sitter jag här på dagen D och plitar ihop krönikan. Prokrastinerar så gott det går. Nåväl, idag är en utmärkt dag att skriva på. Solen lyser och det är verkligen vår i luften. Bakslag kommer naturligtvis, det är ju april. Det är två steg framåt och ett steg bakåt och det kommer säkert snö till helgen.
Dagens fundering är ju som vanligt ur ett musikaliskt perspektiv eftersom det är en stor del av mitt ännu levande liv. Musik förenar men också alienerar. Alla jazzfantaster skulle ju säga att musiken förenar, men det gäller ju då de som gillar jazz och samtidigt sätter det ju upp en osynlig mur gentemot de som älskar industrirock och konkret musik.
Ett exempel från verkliga livet. För några helger sedan så åkte jag till Stockholm. Dels för att hänga med min dotter och hennes familj, dels deltaga i ett årsmöte med Musikerförbundet avdelning Öst. När jag på lördagsmorgonen tar bilen ner till färjeläget i Visby hamn (skulle egentligen fått skjuts) så finns det inte en enda ledig parkeringsplats. Blir lätt stressad men hittar ett alternativ inte så långt ifrån.
Funderar på det medan jag går med raska steg mot terminalen. Då kommer jag på det. Kent! Folk är givetvis i Stockholm för att bevista första eller andra konserten med Kent.
Börjar fundera lite mer på det medan jag intar frukost på båten och inser att jag har ingen relation till bandet. Borde ha hört dem via radio någon gång rent statistiskt men inget som jag är medveten om. Kan inte säga om jag gillar musiken eller inte. Helt tomt. Lite märkligt är det att de har passerat helt obemärkta genom mitt liv. Jo jag har hört namnet och vet att de kommer från Eskilstuna och sjunger på svenska men där är det stopp. Jag planerar dock att leta upp dem på någon streamingtjänst och faktiskt lyssna.
Apropå streamingtjänster så kan jag rekommendera Deezer om man inte vill använda Spotify eller Apple Music. De ägs visserligen till stor del (41%) av ett amerikanskt investmentbolag men har även europeiska ägare och de har vad jag vet inte ännu vikt ner sig för Trumpregimen.
Det jag tänkte skriva om var egentligen om att spela i ett band med stora åldersskillnader och någorlunda jämn könsfördelning. Jag spelar i ett sådant band. Äldst är 77/78 och yngst är 23. Vi är 8 personer på scenen och en bakom ljudbordet. För närvarande är vi 5 som sjunger ”lead”. Två bor i Stockholm, en i Malmö och resten på Gotland. Det är lite knepigt men med vilja så funkar det.
Får ta den historian nästa gång. Nu ut i solen och njuta !
VECKANS KULTURTIPS:
— — —
KRÖNIKÖR | Bo Ahlbertz, singer- & songwriter och folkrockare.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
— — —
PRENUMERERA för att få tillgång till Horisont magasin och allt premiummaterial på sajten.
— — —
HORISONTS NYHETSBREV skickas ut helt gratis varje vardagsmorgon med en sammanfattning av de senaste Gotlandsnyheterna. Registrera dig via länken.
