Sockenborna trängs undan

Både i norr och i söder är lokalborna själva i minoritet när det kommer till fastighetsägande – fler fastigheter ägs av fastlandsboende personer än av sockenbor.

Det visar Horisonts granskning av ägandet på Fårö samt i de fem socknar som utgör Storsudret.

Vem äger all jordbruksmark på Storsudret? Och vad betyder det för bygdens utveckling? Det har flera boende i de fem socknarna Fide, Hamra, Sundre, Vamlingbo och Öja försökt reda ut under våren via en studiecirkel i hembygdsföreningens regi.
Det började med att gotländska politiker bjöds ned till Storsudret inför valet i höstas, för att de boende ville känna politikerna på pulsen och prata landsbygdsfrågor. Men under det besöket – och som en konsekvens av vad många tyckte var politisk okunskap om landsbygden – väcktes också tankar kring andra frågor att grotta ned sig i.
–Man kan säga att vi har studerat kartan ur olika aspekter och koncentrerat oss på landskapsförändringen. Landskapet här nere är skapat av människan och av jordbruket, och nu har vi valt vi att titta på och göra en karta över hur ägandet av jordbruksfastigheter fördelas, säger Harald Stjerne, pensionär i Hamra, vice ordförande i Hoburgs hembygdsförening, och en av initiativtagarna till projektet.

Horisont gjorde en liknande undersökning förra sommaren (Horisont nr 64/ juni-augusti 2022), men då med Visby innerstad som utgångspunkt. Resultatet av den granskningen visade bland annat att antalet ägare av innerstadsfastigheter som också bor permanent i innerstaden halverats på 50 år, från 64 procent 1972 till bara lite drygt 30 procent 2022. Samtidigt ägs 22 procent av innerstadsfastigheterna av privatpersoner boende på fastlandet.
Detta i sin tur påverkar förstås hur Visby innerstad – världsarv sedan 1995 – utvecklas, sköts om och upplevs av besökare.
–Vem som äger fastigheterna i världsarvet är avgörande för hur de används. Det är viktigt att det bor människor i innerstan, men hur många måste bo här? Det finns inget konkret svar på, men det ä självklart att det måste finnas en viss mängd människor året runt för att staden ska förbli levande, sade Region Gotlands världsarvssamordnare Louise Hoffman Borgö bland annat i den artikeln.
–Drömmen om att äga ett kalkstenshus på den magiska ön omvandlar öns kuster, Fårö och Visby innerstad till en kuliss för turister och rika sommargäster, löd en annan röst ur den artikeln, av konstnären Knut Stahle.

Med avstamp i artikeln om Visby från förra sommaren, och i Hoburgs hembygdsförenings studiecirkel, tar Horisont nu frågan om fastighetsägande ännu ett steg längre; vi går igenom ägaruppgifter från Lantmäteriet för alla fastigheter på Fårö respektive Storsudret, det vill säga Gotlands fem sydligaste socknar: Fide, Hamra, Sundre, Vamlingbo och Öja.
Resultatet? Jodå, tendensen är densamma som från Visby innerstad, att de fastboende är i minoritet i sin egen bygd: Horisonts granskning visar att av alla Fåröfastigheter – nästan 1900 till antalet, enligt Lantmäteriet – så ägs drygt hälften av fastlänningar, medan bara en fjärdedel av fastigheterna ägs av Fåröbor.
På Storsudret är siffrorna likartade: över 40 procent av fastigheterna ägs av fastlänningar, medan sockenbor äger under 30 procent. Faktum är att i två av socknarna är andelen fastighetsägande stockholmare – alltså personer skrivna på en adress med just Stockholm som postort, inte inräknat alla andra kommuner i stor-Stockholm-området eller för den delen resten av Sverige – högre än andelen fastighetsägande sockenbor. Knappt 30 procent av ägarna i Hamra har Stockholm som postort, att jämföra med 23 procent som har Hamra som postort. Totala andelen fastlandsägare i Hamra är nästan 60 procent. I Sundre ägs mindre än en av tio fastigheter av Sundrebor medan Stockholmsbor äger knappt 14 procent, och totala andelen ägande fastlänningar är drygt 37 procent.
På Storsudret äger såväl Region Gotland som organisationer/föreningar och företag cirka tre till fyra procent vardera. På Fårö är de ägarkategorierna ännu lägre. Fastigheter ägda av privatpersoner boende på Gotland men inte i den aktuella socknen är drygt 17 procent på Fårö och drygt 12 procent på Storsudret, och ägare boende utomlands uppgår till drygt en procent både på norr och i söder.
Det ska påpekas här att de siffror Horisont har använt bygger på antalet fastigheter, inte arealen av fastigheterna. Och (precis som i artikeln om Visby innerstad), en fastighet kan förstås fortfarande vara året-runt-bebodd, även om det inte är ägaren som bor där. Men återigen, statistiken talar sitt tydliga språk, och om detta råder delade meningar bland såväl inhemsk, åretruntboende befolkning som besökare och deltidsboende.

Under en tur söderut, träffade Horisont fyra av initiativtagarna till studiecirkeln på Storsudret: Hamraborna Harald Stjerne och Arvid Svanborg, samt Gusti Larsson från Fide och Torbjörn Björkegren från Vamlingbo. Det bjöds på kaffe och hembakt i solen hemma hos Harald Stjerne, strax söder om Hamra kyrka.
Hoburgs hembygdsförening fokuserade i sin egen undersökning på enbart jordbruksfastigheter, och att det blev så är inget konstigt; Storsudret är av hävd och tradition en jordbruksbygd, men som många andra sådana stadd i förändring.
–Jordbruket håller på att förändras i grunden, och den förändringen verkar närmast lagbunden, säger Harald Stjerne.
Han syftar på att små lantbruk har svårt att överleva, att de endera lägger ned verksamheten eller köps upp av större. Att det är svårt och dyrt att bruka jord och ha djur i mindre skala i dag, och dessutom att det därmed också är svårt att hitta personer som vill ta över när den äldre generationen inte längre orkar.
–Det viktigaste är trots allt att det brukas, men vem kommer att bruka? frågar sig Gusti Larsson, som bor i Fide.
–I Fide finns kanske tre gårdar som nog är kvar om tio år. Men om det går tio år till, hur ser det ut då? Ingen har snart råd att vara bonde, det är så jäkla dyrt.
När omvärldsläget har förändrats på relativt kort tid – kriget i Ukraina har skapat oro i världen, livsmedelspriserna har höjts, levnadskostnaderna likaså och elen har blivit dyrare – har det också påverkat möjligheterna för bönder på lokal nivå, menar Gusti Larsson:
–Politiker har stått i tv på senare tid och tjatat om att människor ska köpa det billigaste och leta efter lågprisvaror i butikerna… Då köper man inte lokalproducerad mjölk och andra livsmedel utan billigare alternativ från andra ställen. När man uppmuntras uppifrån att agera så, det gör så jädra ont…

Samtidigt som denna lilla grupp Storsudretbor som Horisont träffar är överens om att mark behöver skyddas och skötsel regleras, så är de också frustrerade över att beslut ofta tas ovanför deras huvuden, exempelvis när det gäller naturreservat och andra typer av skydd.
–Man gör naturreservat med tvång. Vad är det man vill skydda marken emot? Är man rädd att bonden ska förstöra den mark som vårdats i generationer? frågar Torbjörn Björkegren retoriskt, med påtaglig frustration i rösten.
–Men…, tillägger Arvid Svanborg, och får medhåll av övriga:
–…om inte naturreservaten hade funnits så hade inte Gotland haft någon gammelskog kvar. Det behövs ändå en motpol till de stora skogsmaskinerna som vill ta allt i sin väg. Du kanske vårdar marken, men så säljer du och nästa ägare vill skövla – då förstörs allt på några dagar.

Att både gårdar och bostäder för fastboende köps upp och förvandlas till sommarbostäder är inget nytt, och inte per automatik något negativt, vare sig på Storsudret eller på andra platser. Men de fyra som Horisont träffar har varit med länge nog för att kunna se en förändring även i detta fenomen. Det är mer pengar i omlopp nu, fastighetspriserna triggas och med det kommer också ett annat beteende.
–De sommargotlänningar som kom hit på 1950- och 1960-talen, de ville vara med i bygden, de ville delta i gemenskapen här ute. Men många av de som kommer nu vill inte det; de umgås med varandra hellre än med lokalbefolkningen, säger Gusti Larsson.
–När kapital kommer in i bilden, vad är det då man vill med förvärvet? Många anser sig inte ”behöva” oss, det finns ingen samverkan. De börjar nästan bygga egna små samhällen här, det blir som ett litet Stockholm. Som ett sätt att garantera att inte behöva förändra sitt stadsliv på semestern. Man får ett fullgott sommarliv som innehåller allt det man har hemma även resten av året, resonerar Harald Stjerne.
Men återigen, bilden är inte bara svart eller vit. Pengar utifrån kan också göra nytta, även i detta sammanhang.
–Många har köpt fallfärdiga hus och renoverat dem, och det behövdes verkligen. Men nu är det ofta inte längre de husen det handlar om, utan helt nybyggda, säger Gusti Larsson.
Med allt detta har även bilden av vad många sommarboende önskar, förändrats.
–Nu vill man att det ska vara avskilt, man vill känna att man äger stranden, ljuset och det ålderdomliga lockar, det ser ut som Toscana, säger Harald Stjerne med ett skratt när han försöker beskriva vad som väldigt generellt lockar med att äga fastighet på Storsudret.

Gruppen håller nu som bäst på att sammanställa allt sitt material, och en karta ska tas fram med tydliga markeringar av vad som ägs av sockenbor, vad som ägs av fastlandsboende, och vad som ägs av exempelvis kyrkan. Men även om en del arbete återstår har de bra koll på utfallet av sin långa undersökning:
–I Hamra är 15-20 procent av jordbruksmarken fastlandsägd, och i Sundre är det uppemot 40 procent, säger Arvid Svanborg.
Är ni förvånade över det resultat ni fått fram?
Harald Stjerne är snabbast med att svara:
–Nej, vi hade väntat oss ungefär de här siffrorna, så nej det är inte förvånande.
–Men om trenden fortsätter är det oroväckande, tillägger Arvid Svanborg.

Diskussionen kring hela fenomenet om vem som äger, vem som verkar och vem som brukar marken, och om vad man vill med sin bygd nu och i framtiden, når nästan filosofiska nivåer.
–Makten över detta är inte alltid politisk. Det handlar om vem som har rätt att definiera en bygd och vad man definierar den som. Nu, än så länge, är Storsudret traditionellt definierat som jordbruksbygd av dem som bor och verkar här. Men nu kombinerar man ändå turistnäring och jordbruk, och vad händer då? funderar Harald Stjerne.
Hans plan från början var just att få en bild av hur ägandet ser ut, men under arbetet har också fler planer växt fram; entusiasterna vill dokumentera alla namn på varje markplätt, göra kartor över hur marken såg ut förr i tiden med stigar, diken och kanske gamla samhällen utmärkta. Det pratas också om att samla minnen och berättelser från förr.
–Vi som är här nu minns hur det var förr, men vad minns nästa generation? säger Gusti Larsson.
–Min första tanke när jag fick höra talas om detta var inte alls det här med ägandet, utan mer gamla gårdsnamn och sånt. Men nu har jag fattat vad Harald ville från början och det har också varit fruktansvärt intressant, säger Torbjörn Björkegren.
–Människan nu för tiden lever i nuet; man gör karriär, får barn, köper hus… sedan flyttar barnen hemifrån, man går i pension och hunden dör – det är då man börjar fundera över vad man kommer ifrån.

Horisont tog sig också en tur norrut, till Fårö. Ett första stopp sker hos permanentboende historikern och samhällsvetaren, författaren och före detta brevbäraren Ronnie Lundin. Han är uppväxt på Fårö, bodde i 20 år i Slite innan han som pensionär flyttade tillbaka till sin hembygd. När han växte upp på Fårö, på 1950-talet, var läget ett helt annat än nu, berättar han när han tagit emot Horisont hemma vid köksbordet i villan i Hammars.
–Det fanns gott om barn här då; vi var 14 i min klass och i klassen över var de 16, minns han.
–Vi brukade leka i Dämbaskogen, där fanns bara ett eller två sommarhus då och var kul när det kom sommarbarn som man kunde leka med. Då var sommarstugorna små, kanske ett rum och kök.
Redan på 1950- och 1960-talen vaknade intresset för Fårö som sommar-ö och antalet besökare och ”sommargotlänningar” ökade. Mycket, menar Ronnie Lundin, med anledning av den uppmärksamhet ön fick via Ingmar Bergman och Olof Palme, som båda kom att förknippas med Fårö.
På 1970-talet blev det allt populärare att komma till eller rentav bo på Fårö, på hel- eller deltid.
–Innan dess ansågs vi här ute vara bönder och därmed lite ”sämre”, säger Ronnie Lundin med ett skratt.

1986 byggde Ronnie det hus som han bor i än i dag, på mark som tillhört familjen. Då var det hårda regler kring hur man fick bygga, minns han.
–Det var väldigt strikt, det skulle vara ett tjärat ”Gotlandshus”, inget annat var tillåtet. Nu känns det som att det är helt fritt att bygga hur man vill.
När Ronnie Lundin och hans dåvarande hustru fick barn i slutet av 1990-talet, flyttade familjen till Slite. Ronnie arbetade då som brevbärare; han delade ut post på Fårö men postkontoret som han utgick ifrån låg i Fårösund.
–Så jag åkte till Fårösund på morgonen, hämtade posten, åkte tillbaka till Fårö och delade ut den, och sedan tillbaka till Fårösund för att avsluta arbetsdagen och sedan åka hem till Fårö igen. Det var svårt att bo på Fårö med barn, och dessutom tyckte hustrun att det var lite för ödsligt, så vi flyttade till Slite.

Han flyttade tillbaka till Fårö 2016, men under de 20 år som han var därifrån hände mycket med utvecklingen, säger han.
–Skolan försvann, och den lär vi aldrig få tillbaka. Folk flyttade härifrån – inte bara jag, tillägger han och ler.
Diskussionen kring en bro till Fårö har alltid gått hög, och hand i hand med utvecklingen av samhället i övrigt.
–På 90-talet var de flesta emot en bro. Man ville säkerställa att Fårö skulle få behålla distriktssköterskan, affärerna och skolan, och man menade att om det byggdes en bro och därmed blev enklare att ta sig över till Fårösund så skulle det öka risken för att de här sakerna skulle försvinna, resonerar Ronnie Lundin.
–Men så försvann de ändå – distriktssköterskan är borta, Coop stängde och skolan la ned – så nu är nog de flesta för en bro.
Nu är Ronnie Lundin pensionär, med arbeten som brevbärare inom Posten, handläggare på Försäkringskassan och ledarskribent på Gotlands Folkblad bakom sig. Skrivandet har han dock behållit; han har gett ut tio historiska romaner om Fårö, en elfte kommer i höst/viner, och planerna på bok nummer tolv och tretton finns redan.

Arbetet som brevbärare har också gett honom en bra inblick i vilka områden som varit bebodda, populära att tillbringa somrarna i och hur utvecklingen sett ut.
–Skillnaden mot när jag var liten är att nu vill folk bo på Fårö. Antalet fastboende har stabiliserat sig på runt 500, men antalet sommarboende ökar eftersom det byggs så mycket, säger Ronnie Lundin.
–Det är ändå mycket som är positivt nu. Det goda med pandemin var att många insåg att de kunde jobba hemifrån. Ica finns ju kvar, och det är tack vare sommarbesökarna, och hantverkare och byggjobbare över lag har jobb hela tiden.
En yrkesgrupp som däremot har det svårt är – precis som i Gotlands andra landsända, på Storsudret – bönderna.
–När jag var liten fanns det säkert 50 bönder på Fårö. Häromkvällen försökte jag räkna bönder när jag hade svårt att sova – jag kom bara upp i 18.

Horisonts färd går vidare norrut, till Skär norr om Ekeviken. Där, längs gränsen mellan en tomt med en nybyggd, tvåvånings åretruntbostad där en elgräsklippare surrar runt på den plana och nyanlagda gräsmattan, och en annan tomt med en gammal sliten stuga som gått i arv i generationer och där både gräs och krokiga äppelträd frodas, möts nytt och gammalt på ett synnerligen charmigt och ödmjukt sätt.
I den nybyggda villan bor paret Bengt och Mona Nyman. De är stockholmare men har tillbringat många somrar på Gotland. Först hyrde de in sig i en gammal, liten stuga – som ännu står kvar på tomten – men nyligen, när pensionen närmade sig, gjorde de slag i saken och byggde ett nytt hus.
–Vi har byggt vårt eget ålderdomshem, skojar Bengt Nyman.
Han är programmerare – Stockholms vanligaste yrke, enligt en undersökning – och kan jobba mycket hemifrån, oavsett om det handlar om hemmet i Stockholm eller hemmet på Fårö. Hustrun Mona har nyligen gått i pension, vilket gör att paret nu kan tillbringa än mer tid på Fårö.
Bengt var på Fårö med familjen redan som liten grabb.
–Jag hjälpte bönderna här med höstskörden redan när jag var 10-12 år. Då bodde man enkelt, alla hade inte ens toa. Jordbruket var primitivt, men man kunde livnära sig på det, minns Bengt Nyman.
I vuxen ålder hyrde Bengt och Mona Nyman i många somrar den lilla stugan och de minns välviljan och det fina bemötandet de alltid tycker sig ha fått på Fårö.
–Vi var väl inte alltid så morgonpigga på den tiden, men Holger som vi hyrde stugan av var så snäll – han brukade vänta med att släppa ut tuppen tills han såg att vi hade vaknat, berättar Bengt Nyman skrattande.

Holger, med efternamnet Hammarström, är 86 år gammal och bor ännu på tomten alldeles intill. Bengt och Mona Nyman har nu köpt en bit mark av honom, och de har fortfarande god kontakt. Holger kan ibland behöva hjälp med en del sysslor och Bengt och Mona ställer gärna upp och går in närmast dagligen för att hälsa på, få en pratstund och se till att Holger mår fint.
Horisont följer med in till Holger, som sitter vid sitt köksbord. Hörseln är lite dålig, han är trött i benen och fötterna vill inte alltid samarbeta, men minnet är det inga fel på. Holger berättar om sin uppväxt och om livet på gården, den gård där han har bott i hela sitt liv.
–Jag växte upp här, vi var åtta i familjen personer i totalt och har haft både kor, grisar, lamm och höns. När jag var liten hade jag sju kilometer till skolan; jag cyklade dit om det inte var snö, då åkte jag skidor.
Barnen involverades tidigt i gårdens sysslor, och Holger och hans syskon hjälpte bland annat till med att ta hand om djuren, skörda och så, fiska och ta upp potatis.
–Vi hade aldrig sommarlov, men vi kunde bada varje dag på sommaren, säger han och berättar att på den tiden användes väldigt sällan pengar – i stället byttes griskött mot fisk eller ägg mot potatis.
–Pengar, det fanns ju knappt, skrockar han.
Han kommer också ihåg de första turisterna, och att det blev allt populärare att komma till Fårö för att sola och bada på de ovanligt vackra stränderna.
–De första turisterna kom redan 1937, berättar han med knivskarpt minne.
–Då levde min mormor ännu, och de fick så småningom bygga här borta, säger han och pekar ut genom köksfönstret.
Hans mamma Anna var duktig på att baka och tog emot turister som emellanåt hyrde in sig på gården.
–Jag minns de första som kom med bil, de hade en förskräckligt stor bil och det var väldigt spännande för oss barn när de kom körande. Bilen hade stora strålkastare, och kofångare. Vi fick åka med ibland. Bilen hade en stor lång växelspak som vibrerade när bilen körde.

Under alla sina år på gården har förstås Holger Hammarström också märkt av det sinande antalet bönder, men också hur turismen växt fram och hur fler och fler bostäder byggs. En gång försökte han bo i Visby, men det blev inte mer än 14 dagar.
–Jag fick bo i Visby hos landshövdingens chaufför i 14 dagar på ett lov, de hade fyra boende hos sig och bland annat fick vi hjälpa till att lägga strömmingsnät över jordgubbsodlingarna för att skydda jordgubbarna från fåglar. Men jag tyckte inte att det fanns något att göra i stan, så jag fick flytta hem igen, berättar han.
Och där har han sedan blivit kvar, fast han har jobbat både på KA3 och som fiskare.
–Från Gotska Sandön till Hoburgen. Varm potatis med salt, och torsk till det – det är gott det, beskriver Holger och minns den nyfångade fisken.
Holger har sett sommarhus byggas, bönder försvinna, och turister komma och gå.
–Ja, det är väl bra att det byggs och att det kommer turister, säger han.
Och så får du trevliga grannar på köpet?
–Ja, det är inget fel på dem, säger Holger med ett pillemariskt leende och kikar bort mot den kökssoffa där Bengt och Mona Nyman har slagit sig ned.
Gården står kvar, djuren är borta sedan länge. Holger har en syster kvar i livet, men hon bor i Visby, och två syskonbarn. Vad som händer med gården den dag han själv inte orkar längre vet han inte.

En som också kan tänka sig att vara mer på Fårö framöver, eller rentav bosätta sig här permanent, är Helena Agranovskaja Nyman som Horisont träffar utanför en liten oansenlig men charmig stuga i en lummig trädgård med yvig växtlighet.
Hon kom till Gotland och Fårö första gången som barn på cykelsemester med familjen, något som blev en återkommande semestersyssla i många år. Även i vuxen ålder fortsatte Helena åka till Fårö, och 1995 fastnade hon och modern för stugan och fick dessutom tillfälle att köpa den. Mamman är ännu i livet, hon är 88 år gammal och kommer även hon till Fårö då och då men utan indraget vatten är det ett enklare – men samtidigt lite mer komplicerat – liv i den lilla stugan.
–Jag har förstås tänkt tanken att bo här, men just nu är det inte läge, säger Helena, som har både barn och barnbarn i Stockholm som hon vill vara nära.
Då hon saknar bil är det ibland cykel som gäller även nu för tiden, om hon inte får skjuts. Bussförbindelserna till Fårö går bara under högsäsong, en alldeles för kort tid tycker Helena Agranovskaja.
–Från 20 augusti till 18 juni året därpå går bussen bara till Fårösund. Om man vill ha besökare mer än på sommaren borde det gå bussar längre period. Jag har gärna cyklat hit, men det blir ju mer och mer biltrafik och känns inte lika tryggt att cykla längre, säger hon.
–Det där med bro är tveeggat. Personligen tycker jag att det är charmigt med färja, men det kanske inte vi som inte bor här permanent ska bestämma.

Tongångarna är delvis lite olika i de två granskade landsändarna; Fåröborna är mer positiva till inflyttning och turism medan oron för krympande jordbruk är större på Storsudret. Men ändå, både nackdelar, fördelar och utmaningar är desamma. Och precis som i Visby är läget sannolikt sådant att det ännu går att nyttja fördelarna, dra lärdomar och motverka problemen.
Tillbaka vid Bengt och Mona Nymans nybygge pratar paret om att det är viktigt att de som kommer utifrån, likt dem själva, bemöter lokalborna med respekt och artighet. Det nybyggda, rödmålade trähuset stod klart i februari 2020, precis innan pandemin var ett faktum som lamslog allt vad resande hette. De berättar att de knappt vågade åka till Fårö, samtidigt behövde de komma dit för att fixa det sista på huset.
–Vi handlade en massa innan och fyllde bilen med mat när vi åkte hit, så vi skulle slippa åka till affären på länge, säger Bengt med ett leende.
–Vi ville ju inte riskera dra hit någon smitta, och det gjorde vi inte heller.
–När man kommer in så här utifrån måste man ju möta lokalborna med respekt och leva i harmoni med dem som bor här, säger Mona.
Paret har under flera år varit på Fårö åtminstone en gång i månaden, men mer lär det bli framöver.
–Vi skulle ju gärna betala lite kommunalskatt här också, om det bara hade gått, men det gör det ju inte med nuvarande system, säger Bengt Nyman.
–Turismen är viktig för Fårö; här är det ont om sysselsättning i övrigt, men nu känns det som att det går uppåt igen och inflyttningen ökar.