Under uppväxten i Klintehamn spelade han mest fotboll och öppnade knappt en bok.
Men några år efter 20 började Karl Kofi Ahlqvist att läsa.
Läsningen slog upp dörrarna till en ny värld och nu debuterar han själv som författare – med en roman om arbete, sugardejting, rasism och en trasig relation mellan far och son.
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Horisont nr 71/ hösten 2023.
”En ung man rör sig mellan Malmö och Köpenhamn. På den danska sidan jobbar han på kafé och träffar äldre kvinnor mot betalning. I Malmö finns fadern från Ghana, levnadskonstnär som kör taxi och driver flyttfirma trots att han saknar körkort – alltid beredd att hjälpa släkt och vänner men sällan engagerad i sonen.”
Så börjar beskrivningen av Karl Kofi Ahlqvists debutroman, ”Ingen ro om natten”. En roman-beskrivning som länge var ungefär det enda internet hade att berätta om honom. Men så släpptes till slut boken i början av augusti och nu syns han både här och där, den unga gotländska författaren.
Precis som sin romankaraktär har 31-åriga Karl Kofi Ahlqvist numera en fot i Malmö och en i Köpenhamn. Barndomens Klintehamn har han lämnat bakom sig, även om dialektens mjuka diftonger är tydliga när han börjar tala.
– Jag tror inte att någon på Gotland tänker på mig som en litterär person. Jag öppnade knappt en bok under skolåren. Jag spelade mest fotboll när jag bodde här, säger Karl, vid ett café-bord i sommar-Visby.
Han är på ön för att träffa sin mamma som bor kvar på den gotländska västkusten. Det är juli och fortfarande några veckor till den där debuten. Ännu vill han inte kalla sig författare, men kanske snart, när boken väl är ute. Och att Karl Kofi Ahlqvist blev just författare, är en lika otrolig som medveten historia. Några år efter 20 bestämde han sig; han skulle börja läsa.
– Jag bodde i Oslo då och försörjde mig på ströjobb. Jag jobbade fem dagar i veckan, kom hem och kollade serier. Men jag var trött på det. Jag ville få ut något annat av livet.
Om läsning tidigare i livet inte varit hans grej tog han nu igen det med råge. Lars Norén, Jean Genet, Yahya Hassan. Christina Hasselholdt och Asta Olivia Nordenhof. Särskilt de danska författarna fångade hans uppmärksamhet.
– Det var en dansk bom just då, med mycket poesi, många unga litterära röster. Det fanns en rörelse framåt, säger Karl.
Efter lite research insåg han att de flesta danska författare som han läste hade passerat via den prestigefulla Forfatterskolen i Köpenhamn. Och det är här den där faktorn av otrolighet kommer in i berättelsen. För snart skulle Karl Kofi Ahlqvist, 20-nånting från Klintehamn, bli antagen som en av sex studenter på just den skolan – bland flera hundra sökande.
– Jag sökte in med en novell som var bland det första jag någonsin skrivit. Jag hade haft den i huvudet ett tag. När jag såg att det bara var några dagar kvar att ansöka tänkte jag att nu måste jag bara få ur mig något. Så jag satte mig ner och skrev och sen glömde jag faktiskt bort att jag hade sökt. Jag blev väldigt förvånad när de ringde och ville att jag skulle komma på intervju, säger Karl.
När han fick antagningsbeskedet hade Karl lämnat Oslo och flyttat hem till Gotland en period, utan några särskilda planer framåt. Men trots det tvekade han inför att tacka ja till den åtråvärda studieplatsen.
– Jag var glad när jag kom in. Men det är ju inte direkt en utbildning man får jobb efter. Så jag tvekade verkligen. Det var till slut min mamma som sa: Nu har du kommit in, nu får du prova i alla fall. Hon pushade mig, det var bra. Fast det blev ju lite som jag tänkt efter skola. Det är svårt att få jobb inom litteratur.
