PREMIUM: Helena Wessman har kommit till en ny hållplats på sin resa. Efter flera framträdande chefsuppdrag inom svenskt musik- och kulturliv, är hon sedan ett år länsmusikchef på Gotlandsmusiken. Ett uppdrag som hon tagit sig an med lust, energi och endast några timmars sömn per natt.
Denna artikel publiceras i Horisont nr 75/ vintern 2024-2025.
Mellan Ronehamn och Vibble är det drygt sex mil. Med gotländska mått mätt en rätt lång körning och lite beroende på vägval en resa på dryga timmen.
– Jag tror det är 6,5 mil kanske, jag brukar inte mäta så. Vanligtvis kör jag till Klinte och sedan innervägen men i dag körde jag faktisk den yttre vägen längs med havet. Det var så fint väder, berättar Helena Wessman.
Sedan ett år gör hon den resan i stort sett dagligen. Från Drömstället, som hon kallar huset vid sjön i Ronehamn på Facebook, till jobbet som chef för Gotlandsmusiken i Vibble. Fast hon och hennes man Andreas Kongshaug, fiolpedagog på Kulturskolan, har också en övernattningslägenhet i Visby.
I januari efterträdde hon Dag Franzén som direktör efter hans nästan tolv år på chefsstolen för en av landets minsta länsmusikorganisationer efter att ha gått parallellt med honom sedan november 2023. Till att börja med har Wessman börjat med att återknyta sina band till musik-Gotland efter alla år på fastlandet.
– Gotlandsmusiken har en väldigt väl fungerande organisation med en fantastisk verksamhet, 14 väldigt fina musiker med stort produktionskunnande och goda kontakter med arrangörer. De är oerhört betydelsefulla för hela det gotländska musiklivet. Det vågar jag påstå. Egentligen är det otroligt när man ser allt de gör! Vi gör alltså över 300 spelningar per år och det tror jag inte att alla känner till. Det här arbetet vill vi stärka ytterligare, göra ett ännu starkare intryck och göra oss ännu mer oumbärliga, beskriver den nya länsmusikchefen verksamheten.
Och sätter lite tummen på sitt eget uppdrag: att utveckla institutionens goda renommé. Att både jobba med dess fortsatta utveckling och att stärka det gotländska musiklivet i stort.
– Nu ska vi hitta på nya saker både för oss själva men inte minst för publiken.
Helena Wessmans uppdrag är att just att agera och verka utåtriktat. Hennes person kan närmast liknas på samma vis.
Helena Wessman (till vänster) blev chef för Gotlandsmusiken sedan Dag Franzén (till höger) lämnat. Foto Tommy Söderlund (Wessman) & Carl-Henrik Fridén (Franzén).
När hon träffar Horisonts utsända på sitt delvis ommöblerade kontor i Vibble, har hon klarat av ett lunchmöte. Två dörrar bort i korridoren har Gotland Big Band inlett repetitionerna av lördagens storbandskonsert på Wisby strand innan gästartisterna, trion The Hebbe Sisters, ansluter till fredagens genomkörare.
Hon ursäktar sig lite för att hon har andan i halsen. Men hon är ständigt i språnget, utåtriktad och har satt en minst sagt intensiv mötesagenda sedan hon tillträdde. Det är så hon arbetar. Sådan hon är.
– För mig ingår det i uppdraget, inte minst att lära känna musiklivet, men också att träffa andra parter som är viktiga för musiklivet här. Det ryms mycket i mitt ansvar och jag vill få till så mycket utveckling som möjligt, beskriver hon.
Efter intervjun ska hon delta på Regional Musik i Sveriges årliga sammankomst i Visby, en viktig organisation för landets 21 länsmusikinstitutioner. Deras samlade bedömning är att läget är tufft och att även det regionala musiklivet har stått på statlig ”svältkost” en alldeles för lång tid.
– Fast det är ett svårt läge för hela kulturen.
Eftersom hon nu är den hon är – utåt- och utvecklingsinriktad – gav hon sig tidigare i höstas också in i den smått högtempererade debatten om medias minskande kulturbevakning. I sin blogg på hemsidan tryckte hon på att kulturen har ett stort ”allmänintresse.” Med väl underbyggda argument, tydliga siffror och rena fakta ställde hon sig på det offentliga samtalets barrikader och gav röst åt kulturen.
Gensvaret var stort.
– Ja, det finns ju, vad ska man säga, en stor sorg, en ledsamhet över att kulturen är så osynlig. Det var därför jag körde på med rätt mycket siffror, kanske lite för mycket, jag vet inte, men det är faktiskt väldigt många som berörs. Och det gör mig nästan tokig att det inte märks i medierna. Men jag kommer alltid att vara beredd att stå på barrikaderna, det följer av mitt engagemang och min roll. Och hittills har mina uppdragsgivare tyckt att det varit bra, förklarar hon.
