Bilden ovan: Whiskylagring hos Gotland Whisky i Romas gamla sockerbruk. Vd Anders Stumle, tillsammans med Horisonts reporter Maria Molin. Foto Tommy Söderlund.
Det finns en handfull destillerier på Gotland, som producerar whisky, gin, fruktsprit och kryddat brännvin.
Horisont har besökt ett par av dem för att prata om hantverk, historia och luktsinne i ett före detta sockerbruk, mejeri och båthus.
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Horisont nr 61/ vintern 2021-2022.
De fyra vännerna Truls Nanneson, Hanna Tunberg, Erik Broström och Hannu Engelman har olika bakgrund, men en gemensam fascination för mat- och dryckeshistoria. Intresset för det småskaliga, närproducerade och hantverksmässiga förenar dem också.
För två år sedan startade de Boge Bränneri, där de destillerar och kryddar spritdrycker av frukt, bär och spannmål i ett uthus på Truls gård Hägvide några kilometer från Slite. I gårdshuset förvarades tidigare en båt i renoveringsbehov, som fick flytta ut då den specialbeställda handknackade kopparpannan från Portugal flyttade in. Frukt- och bärspriten görs med de råvaror som finns tillgängliga för säsongen. Det kryddade brännvinet är anpassat efter gamla högtider och inspirationen till många av recepten är hämtad från äldre svensk brännvinslitteratur.
– 1860 förbjöd man brännerier hemma på gården, så jag brukar påstå att det är där vi tar vid, säger Truls Nanneson som sköter och vaktar destillatorn den morgon då vi besöker Boge.
Truls Nanneson på Boge bränneri. Foto Tommy Söderlund.
Snart får han sällskap i destilleriet av Hanna Tunberg, som är arkeolog och specialiserad på medeltidshistoria.
– En sådan här panna har man använt i alla tider. Den är mycket lik även medeltida avbildningar, säger hon och berättar vidare:
– Under andra halvan av 1800-talet försökte man centralisera all livsmedelsproduktion i Sverige. Man skulle inte längre ha småproducenter, utan enbart få och stora industrier som skötte hela matförsörjningen.
I ett hörn i rummet finns en flasktappnings-maskin – alla flaskor tappas för hand på plats – och på en chiffonjé står flaskor med olika slags innehåll uppradade. Bränneriets logga på etiketterna har sitt ursprung i Eriks mamma Birgit Broströms handdukar och örngott, där hon broderade spegelmonogram när hon skulle gifta sig. Rummet andas museum. Här finns bland annat en stapel av några små 30-literstunnor, så kallade ankare, som användes som mått på vin, öl och brännvin förr i tiden.
– I äldre tider hade man inte sprit på glas-flaska, det kom med industrialiseringen. Spriten förvarades i sådana här ankare och hälldes upp i spritschatull när man skulle iväg på kalas, berättar Truls Nanneson och visar upp ett sådant, ännu ett museiföremål.
Den första produkten på Boge Bränneri var ett kryddbrännvin, som var färdigt förra sommaren och döptes till Akka efter ledargåsen i Selma Lagerlöfs berättelse om Nils Holgerssons underbara resa. Den första flaskan i Systembolagets sortiment blev Britta, ett kryddat brännvin döpt efter Hannas mamma och framtagen enligt ett recept från Cajsa Wargs kokbok daterad 1755.
– Recepten är roliga, säger Truls och bläddrar i en bok från 1800-talet som han hittat på ett antikvariat. Men för mig är det framför allt metoderna som är så spännande att ta del av. En anledning till att vi vågade dra igång den här verksamheten är att vi alla fyra har olika slags kunskaper och egenskaper och därför kompletterar varandra och har en bra bredd.
Dagens destillering pågår och i den vattenmantlade pannan finns mäsk bestående av hundra liter pressrester från vin som fått jäsa.
– När mäsken kommer upp i 64 grader börjar den giftiga metanolen att ånga av. Vid drygt 78 grader börjar det som vi vill ha, etanolen, att koka och ångan samlas upp, kyls ner och kondenseras till en vätska med högre alkoholhalt, förklarar Truls och fortsätter:
– Sedan gör vi samma sak en gång till – destiller-ingarna tar en dag vardera. Avslutningsvis kommer vi upp på en 70-procentig alkoholhalt, som vi justerar genom att spä ut med vatten.
Tidigt i destillationen kommer klara och rena dofter, sent kommer jordiga och murriga – och det gäller att balansera dessa två ytterligheter mot varandra för att slutresultatet ska bli bra. Hanna, som även är mat- och dryckeskonsult, är uppvuxen med två historieintresserade föräldrar som botaniserade i gamla recept när det var dags för festligheter.
– Vi pratade mycket om kryddningar hemma och det var självklart att man skulle välja en dryck som passade till den mat som serverades, säger hon.
Råvarorna till fruktspriten – överblivna äpplen, päron och plommon – är gåvor från grannars och vänners trädgårdar. Saffran, som är en ingrediens i Britta, odlar de i liten skala på gården, men eftersom det inte räcker till för hela produktionen får de importera också.
– Vi beställer hem en del kryddor för vi hinner inte odla allting själva, säger Hanna och Truls fyller i:
– Det här med att destillera är ingen actionsport direkt, så man kan göra annat samtidigt. Vi kan inte åka iväg och plocka frukt, men däremot kan vi stå här och sortera och skriva hundratals etiketter.
